Nattlig formationsflygning - med fienden

Artikel av generall÷jtnant Heikki Nikunen, publicerad i KKrVAHT nr 4 2000. Översättning från finskan av fil dr Stefan Forss.

Finska bombflygflottiljens motoperationer våren 1944

Då fortsättningskriget, som fått karaktären av ställningskrig, var inne på sitt tredje år började Finlands regering sondera förutsättningarna för separatfred med Sovjetunionen. Resultatet av de första kontakterna i början av 1944 visade emellertid att de sovjetiska fredsvillkoren var så orimliga att det över huvud taget inte var möjligt att skrida till konkreta åtgärder. Efter att Finland avvisat de sovjetiska kraven inledde det sovjetiska långdistansbombflyget ADD storstilade operationer mot Helsingfors i avsikt att helt utradera Finlands huvudstad.

Bombningarna av Helsingfors utfördes under tre nätter, den 6, 16 och 26 februari 1944. Alla tre inleddes på kvällen och fortsatte långt in på natten. ADD utförde sammanlagt 2 000 flyguppdrag och fällde ca 20 000 bomber av olika slag; bombernas totala vikt uppgick till ca 2 400 ton.

Luftvärnet i Helsingfors, lett av överstelöjtnant Pekka Jokipaltio med kapten Aake Pesonen som operativ chef, kunde dock med effektiv spärreldstaktik och -teknik avvärja anfallen så effektivt att bara ca 800 bomber föll inom det egentliga stadsområdet. Personförlusterna i Helsingfors var 146 döda och 356 sårade. De materiella förlusterna uppgick till 109 förstörda och 325 skadade byggnader.

Bombningarna av Helsingfors föranledde den finska operativa planeringen att stödja den defensiva avvärjningen med offensiva motoperationer mot flygbaser i närheten av Leningrad som användes av ADD. Motoperationerna skulle utföras av finska flygvapnets bombflygflottilj.

Förberedelserna

Finska radiospaningen kunde redan i december 1943 notera förändringar i ADD:s gruppering, vilka också tydde på bombplanskoncentrationer till Leningradområdet. En vink om de kommande operationerna fick man på ett högst egendomligt sätt.

Ett av ADD:s transportplan, med teknisk personal som passagerare, flög vilse på en transportflygning och kom in för landning till Suulajärvi, finska jaktflygets huvudbas på Karelska näset. Transportplanets besättning upptäckte sitt misstag i sista stund och drog upp planet i stigning. Löjtnant Urho Sarjamo inledde jakten på det ryska planet med sin Brewster och sköt sönder dess motorer, varefter planet var tvunget att nödlanda.

Ryssarna vägrade ge sig och några besättningsmän stupade i eldstrid, men största delen kunde dock tillfångatas.

Löjtnant Sven Fahlgren, som ledde flygvapnets radiospaningsenhet i Suulajärvi, hade registrerat ett livligt utbyte av meddelanden mellan ADD-baser i Moskva och norr om Kiev. Visuell spaning utförd med Messerschmitt-jaktplan bekräftade radiospaningens uppgifter. Stora bombplanskoncentrationer till flygfälten i Gorskaja, Kasimovo och Levasjovo hade ägt rum.

Då de ryska bombningarna fortsatte under februari fick Flygflottilj 4 - bombflygflottilj - den 26 februari 1944 ett telegrafmeddelande med målinformationen i Leningradområdet och order till flottiljen att inleda bombanfall mot de flygbaser där fienden kraftsamlat sin materiel. Anfallen skulle utföras nattetid samtidigt med fientlig flygverksamhet. Avsikten var att förinta plan på marken och att försvåra användningen av baserna. För att vilseleda fienden skulle man använda samma flygrutter som denne på hemvägen över Finska viken.

Verkställandet

Det första anfallet var på sitt sätt faktiskt ett försök att tillämpa en fördomsfri ny taktik. Operationen utfördes av fyra bombplan av typen Dornier Do 17 tillhörande Bombflygdivision 46; huvuddelen av flottiljens materiel utförde samtidigt tidigare beordrade andra uppdrag.

Dornierplanen flög den 28 februari från Mensuvaara i Norra Karelen till Immola nära Imatra för att där vänta på de ryska bombplanens start. Från Suulajärvi fick man den 29 februari kl 20:45 beskedet att sovjetregementena startat för att bomba Tallinn. Dornierplanen fick omedelbar startorder och flög iväg sydväst mot Finska viken. Efter de ryska bombningarna hade de finska luftvärnsmännen känsliga avtryckarfingrar och också Dornierformationen fick varma hälsningar efter sig av luftvärnet i Kotka.

Ovanför Lavansaari upptäckte Dornierbesättningarna en från Tallinn hemvändande rysk formation. De finska planen svängde omedelbart mot de ryska bombplanen och föll in i formation strax bakom dem. Därefter flög man jämn och stadig transportflygning, visserligen med nerverna på helspänn. Finnarna väntade sig naturligtvis att bli upptäckta vilket ögonblick som helst; så olika varandra var ju planen i denna blandformation.

Efter att frontlinjen överflugits tände ryssarna sina flyglanternor och finnarna följde deras exempel. Fiendeplanen började småningom fälla höjd och sprida sig mot olika flygfält. Dornierplanen valde den mot Levasjovo styrande avdelningen till sin "guide". Då de ryska planen grupperade sig efter varandra för en landningsrunda blev Dornierplanen kvar uppe och väntade tills de ryska planen landat. Med början kl 22:25 fällde de så 160 splitterbomber över de ryska planen på det upplysta fältet.

Överraskningen var fullständig och det dröjde länge innan luftvärnet vid Levasjovo begrep vad som skett och kom sig för att ge eld, även det till en början mycket trevande. Resultatet av de finska bombningarna var gott. Besättningarna observerade talrika bränder och efterkrevader.

Vid följande operation beslöt man att kraftsamla bombplan så, att varje fiendebas kunde anfallas samtidigt. Flygmästare Aimo Juhola med besättning hade den 6 mars flygfotograferat baserna med ett Blenheimplan. Flygflottilj 4 sände major Kyösti Kurimo som sambandsofficer till Suulajärvi och den fasta samverkan med radiospaningen gav åter ett gott resultat. Radiospaningen observerade den 9 mars trafik i ADD:s sambandsnät, vilket avslöjade att en bombflygoperation åter var på på väg mot mål på Finska vikens sydkust.

De dejourerande divisionerna i Flygflottilj 4 fick omedelbar order att göra sig startklara. De tio Blenheimplanen tillhörande Bombdivision 42 befann sig i sin hembas i Värtsilä, de sex Ju 88-bombarna i Bombdivision 44 hade förflyttats från divisionens huvudbas i Onttola nära Joensuu till Utti nära Kouvola och de fem Dornier Do 17-planen i Bombdivision 46 använde åter Immola som sin dejourbas. Blenheimplanen leddes av löjtnant Matti Autio, Junkersplanen av kapten Erkki Itävuori och Dornierplanen av löjtnant Reino Lampelto.

Starten gjordes kl 20:15-20:30; Junkersplanen kom sist i väg. Alla avdelningarna styrde färden öster om Kotka mot Finska viken och flygningen fortsattes mellan Hogland och Lavansaari mot sydväst. Junkersplanen flög högst, på 2 500 meters höjd, Dornierplanen på mellanhöjd ca 1 000 m lägre och lägst flög Blenheimplanen, på ca 500 m höjd. Vädret var strålande; klart, nästan fullmåne, vindstilla och minus 10 grader.

Junkersplanen var först framme över estniska kusten och svängde därefter västerut. Några minuter senare observerades svarta skuggor snett framåt åt höger, vilka på närmare håll visade sig vara ryska SB-2-bombare. Junkersplanen vände med en högersväng bakom de sovjetiska bombplanen, ökade farten genom att fälla höjd och kom snabbt ifatt dessa. Därefter anpassades marschfarten. Dornierplanen hade samtidigt intagit i stort sett samma position på lägre höjd.

Öster om Seiskari mötte Blenheimplanen en sovjetisk bombflygavdelning som redan slagit på flyglanternorna. Blenheimplanen som naturligtvis flög mörklagda sällade sig till gruppen utan svårigheter. Nu var alltså alla de anfallande finska flygavdelningarna på väg mot sina mål, vägledda av fienden.

Vid flygningen mot Finska vikens botten i öst i omedelbar närhet av de ryska planen kittlade det i de finska bombplansspanarnas avtryckarfingrar, ty nu var förutsättningarna för luftsegrar utomordentliga. Något dylikt var dock inte att tänka på eftersom man nu jagade fetare villebråd.

De finländska flygarna förundrade sig allmänt över det att ryssarna inte upptäckte några främmande flygplan i sina formationer. Finnarna observerade också nattjaktplan såväl på parallella som korsande flygrutter. Dessa förorsakade större oro bland finnarna, sannolikt beroende på deras förment bättre spaningsförmåga, men inte heller nattjakten förmådde identifiera några fiender. Då ett fientligt nattjaktplan kom i jämnbredd med finska plan strävade de senare till att försiktigt öka avståndet utan att väcka uppmärksamhet.

Ovanför Kronstadt avfyrades från den sovjetiska formationen en röd ljusraket varpå man från öns sydspets svarade med tre vita ljussignaler. De ryska planen avvek mot sina respektive baser och fällde samtidigt höjd vid inflygningen för landning. De finska avdelningarna bestämde bombningshöjden till 1 200 m och valde sina respektive bombmål, Blenheimplanen till Gorskaja, Junkersplanen till Kasimovo och Dornierplanen till Levasjovo. Baserna var upplysta och landnings- och rullningstrafiken i full gång. Bombattackerna började kl 21:30 över alla tre baserna och varade som längst i 15 minuter. Än en gång var luftvärnet till en början helt förstummat, men kvicknade till och de sista finska bombplanen fick mot sig t o m häftig eldgivning.

Bombningsresultatet var återigen gott med träffar i raderna av plan, planens "skyddskorsu" och på start- och landningsbanorna. Både i Gorskaja och Kasimovo observerades förutom bränder också kraftiga explosioner. Den senare, vid Kasimovo, gav upphov till en kraftig brand som på återfärden kunde iakttagas ännu på 70 kilometers håll. De egna bombplanen kom hem utan minsta skråma.

Bombningarna över Helsingfors upprepades inte. Sovjetunionen förflyttade huvuddelen av sina bombplan längre österut. Den 2 april observerade flygspaningen dock 57 plan på Kähy flygbas. Följande kväll anföll divisionerna 42, 44, 46 och 48 från Flygflottilj 4 med sammanlagt 34 plan denna flygbas under två minuter kl 20:29-20:31. Resultatet blev åtskilliga explosioner och 23 bränder.

Slutsatser

Sovjetunionens försök i början av 1944 att med maktmedel tvinga Finland att godta måttlöst hårda fredsvillkor misslyckades i grunden. Försöket att utplåna huvudstaden med massiva bombardemang gav inte alls sådana resultat som angriparen hade räknat med; Helsingfors luftvärn minimerade effektivt ADD:s styrka och noggrannhet.

De egenartade motoperationer som finska flygvapnets bombplansflottiljer utförde mot ADD påvisade riskerna i dennas framskjutna gruppering och förorsakade betydande materielförluster.

En rysk agent, som man lyckades fånga i februari 1944, medverkade också till att bombningarna mot Helsingfors avslutades. Han fick fortsätta att rapportera om bombningsresultaten, men nu under uppsikt av Högkvarterets avdelta radiostation 12 på Granö i Helsingfors. Efter varje bombanfall rapporterade han till Sovjetunionen om de väldiga skador som Helsingfors lidit.

Källor

Alanen, Pertti: Helsinki - Santahamina/Helsingfors Luftvärnregemente 1938-1998, Gummerus, Jyväskylä 1998.
Hirvonen, Pauli: Tunga flygdivisioner, Otava, Keuruu 1956.
Hämäläinen, Matti: Bombarna av tre krig, Koalakustannus, Vantaa 1998.
Juutilainen, Ilmari: Double Fighter Knight, Apali Oy, Tampere 1996.
Karhunen, Joppe: Spaningsflygarnas fortsättningskrig, Tammi, Jyväskylä 1994.
Saarinen, Jouko: Den Fjärde flygflottiljens krigshistoria 22/6/1941-4/9/1944, 3595/Bibliotek av Flygvapnets Stab.