Styresmannens anförande i Kungl Krigsvetenskapsakademien vid högtidssammankomsten den 10 november 1999

Av viceamiral Peter Nordbeck.

Eders Majestäter, ärade gäster och ledamöter. I dag nedlägger jag mitt ämbete som styresman för Kungl Krigsvetenskapsakademien. I samband med denna händelse vill jag passa på tillfället att redovisa några personliga tankar om verksamheten inom Akademien.

När Kungl Krigsvetenskapsakademien eller, som det då hette Krigsmannasällskapet, startade sin verksamhet 1796 hade behovet av ett vetenskapligt förhållningssätt till krigskonsten sedan många år varit uppenbart. Vetenskapliga frågor med relevans för den totala krigskonsten hade dessförinnan behandlats inom bl a Kungl Vetenskapsakademien.

Det var naturvetenskapens framsteg under 1700-talet som tydliggjorde behovet av att officerarna förkovrade sig i vetenskaper av betydelse för krigskonsten. Behovet var uppenbart eftersom det saknades starka organisationer inom försvaret med uppgift att analysera de naturvetenskapliga, tekniska och industriella framstegens betydelse för krigskonsten och de militära förbandens utveckling.


nordbeck99.jpg - 28 kB

Styresmannen, viceamiral Peter Nordbeck håller sitt anförande vid Akademiens högtidssammankomst den 10 november 1999.


I takt med att försvaret utvecklades och att det organiserades stabs- och förvaltningsorgan med uppgift att skapa och vidmakthålla militära förband, där tekniska, operativa och taktiska behov samordnades med krav på personal och utbildning, påverkades själva grunderna för Akademiens verksamhet.

Det är inget tvivel om att dessa stabs- och förvaltningsorgan i hög grad bidrog till att det svenska försvaret kom att innehålla och alltjämt innehåller förband och system av yppersta världsklass. Vårt flygvapens höga kvalitet är känt och respekterat långt utanför våra gränser. Likaså väcker vårt ubåtsvapen och de nya korvetterna med smygteknologiska egenskaper stor respekt för vår förmåga att utnyttja teknikens möjligheter. Inom markstridskrafterna vill jag nämna ammunitions- och robottekniken som exempel på tekniskt högstående system.

Det bästa betyget över våra förbands kvalitet fick jag dock på indirekt väg höra under ett besök i Makedonien 1994. Det var den amerikanske statssekreteraren Krulak, som refererade sitt samtal med brittiske generalen Rose, som då förde befälet över förbanden i Bosnien. Krulak berättade att Rose hade fällt följande omdöme om den svenska Bosnienbataljonen: "They are even better than the British." Ett bättre vitsord kan vi knappast få.

Jag är övertygad om att huvuddelen av Akademiens ledamöter inte tvivlar på att denna kvalitet uppnåddes bl a tack vare starka systeminriktade stabs- och förvaltningsorgan.

Även inom andra delar av totalförsvaret har vi haft organisationsenheter med uppgift att utveckla regler och rutiner i syfte att stärka den totala försvarsförmågan. Vårt totalförsvarskoncept med dess olika grenar är, liksom våra militära förband, djupt respekterat långt utanför våra gränser.

Så länge totalförsvarets olika delar utvecklades på detta sätt var det naturligt att verksamheten inom Krigsvetenskapsakademien inte alltid upplevdes som ett nödvändigt komplement för att utveckla totalförsvaret. Verksamheten inom Akademien kom då mest att omfatta redovisningar av uppnådda resultat inom totalförsvarets olika grenar. Det är svårt att i KKRVAHT finna spår efter livliga och engagerande debatter kring viktiga vägvalsfrågor. Exempelvis har jag inte funnit att Akademien diskuterade frågor av den typ som kretsen kring Helge Ljung tog upp i boken Antingen - eller i slutet av 1920-talet, eller frågan i slutet av 1940-talet om ett nordiskt försvarsförbund som alternativ till neutralitetspolitik eller NATO-anslutning.

En orsak till detta förhållande kan vara att Akademien arbetade inom en struktur som i hög grad liknade myndigheternas. Avdelningarna I, II och III hade sina motsvarigheter i de tre försvarsgrensstaberna. Avdelningarna IV, V och VI är organiserade för att täcka in kompetens från övriga delar av totalförsvaret, men kan också ses som ett försök att skära kompetensprofilen på en annan ledd. Inom Akademien bör vi granska om vi har utnyttjat möjligheterna med denna matrisliknande organisation.

Jag tror inte det är bra för Akademiens vitalitet om vår organisatoriska struktur i alltför hög liknar myndigheternas. Men jag är inte nu beredd att föreslå en omorganisation, som innebär att Akademiens kompetens inom avdelningarna för lant-, sjö- och luftkrigsvetenskap splittras. Denna uppfattning bygger på att Försvarsmakten nyligen har intagit en organisation som lett till att den förr så framgångsrika samlade system- och förbandskompetensen har splittrats. För den närmaste framtiden är det därför viktigt att Akademiens tre försvarsgrensinriktade avdelningar noga följer utvecklingen inom sina kompetensområden och vilka konsekvenser den nya svenska stabsorganisationen har på vår förmåga att utveckla förband avsedda för våra behov.

Under min tid som styresman har jag många gånger konfronterats med uppfattningen att Försvarsmaktens engagemang för verksamhetsgrenarna strategi och operationskonst inte är tillräckligt kvalitativt högtstående. Det finns ingen anledning för mig, att ifrågasätta detta påstående. Däremot har jag ställt mig frågan varför detta problem inte lett till en livlig diskussion i Akademien om alternativa strategiska och operativa principer. Tidigare ovilja för att inte säga tabu mot öppna och offentliga diskussioner om vårt försvarsbehov av hjälp utifrån har säkerligen försvårat möjligheterna att föra en sakligt underbyggd diskussion om grundläggande strategiska och operativa principer. Även om senare tids forskning och utredningar har visat att regering och ett fåtal av försvarets högsta chefer har haft vetskap om behovet av hjälp utifrån har denna kunskap inte fått påverka det strategiska tänkandet.

I dag är situationen helt annorlunda. Från tidigare års isolationistiska säkerhets- och försvarspolitik har Sverige nu alltmer vävts in i ett brett internationellt samarbete om säkerhet i Europa. Detta har sin grund i att dagens säkerhetspolitiska problem inte kan lösas på nationell basis. Detta breda samarbete är av grundläggande betydelse för den framtida utformningen av hela det svenska totalförsvaret. Villkoren för samt gränser och möjligheter i detta samarbete bör diskuteras. Detta är en av orsakerna till att nästa års arbete i Akademien skall bedrivas under temat "1990-talets omvälvningar - erfarenheter inför framtiden".

Strategi och operationskonst handlar om målselektering och hur olika resurser koordineras för att nå uppställda mål. Verksamheten skär tvärs igenom krigskonstens alla grenar från säkerhetspolitik till krigsförbandskunskap. När dessa frågor behandlas är det därför av stort värde om de behandlas i ett forum där deltagarna kompletterar varandras kompetenser. Kungl Krigsvetenskapsakademien har alla förutsättningar att utgöra ett utomordentligt kompetent forum för sådana diskussioner. Enligt min mening är vi den enda organisation som kan göra välgrundade anspråk på att innehålla alla de kompetenser, som är nödvändiga för en saklig granskning av hela vår säkerhets- och försvarspolitik. Jag är dock inte lika övertygad om att Akademien fullt ut har tillvaratagit denna unika kompetensbredd. Måhända har vår verksamhet inte varit känd för en bredare publik. Vår ryktbarhet står inte i proportion till möjligheterna. Inom kort har vi emellertid en unik möjlighet att förbättra detta förhållande. Jag tänker på Hans Majestät Konungens initiativ att låta akademierna genomföra seminarier på Kungliga Slottet i samband med millennieskifte. Vi är tacksamma för denna möjlighet och kan försäkra Ers Majestät att vi gör vårt yttersta för att motsvara förväntningarna och att tillvarata tillfället. Jag är övertygad om att vårt tema - "Samhällets sårbarhet" - har alla förutsättningar att väcka uppmärksamhet.

Vetskapen om att Akademiens avdelningar inte enskilt har förmåga att täcka hela det register som erfordras för att på sakliga grunder kunna granska och debattera så komplexa sammanhang som den totala säkerhets- och försvarspolitiken har inneburit att vi under de tre senaste åren har genomfört akademigemensamma symposier. Jag har fått uppfattningen att Akademiens ledamöter är övertygade om att dessa symposier - trots inledande brister - fyller ett behov, som vi tidigare inte har täckt.


nordbeck_belonad.jpg - 24 kB

Viceamiral Peter Nordbeck var Akademiens styresman 1996-1999. För sina insatser som styresman belönades han med Akademiens belöningsmedalj i guld samt utnämndes till hedersledamot.


Erfarenheterna efter de första två akademigemensamma symposierna har nu lett till att vi funnit en form, som vi kan och bör bygga vidare på. Framgångarna betingas naturligtvis av ledamöternas förberedelser och aktiva debattlust men också i mycket hög grad av hedersledamoten Carl-Olof Ternryds energiska arbete med symposieförberedelserna. Akademien uttrycker sin stora tacksamhet för Ditt arbete med de två senaste symposierna.

Inget är dock så bra att det inte kan bli bättre. Inför de framtida symposierna måste vi lägga större möda på att skapa förutsättningar för en mer allsidig belysning av de frågeställningar som behandlas. Vi måste säkerställa att vi blir ett forum där olika synpunkter - teser och antiteser möts och nagelfars. Det är inte nödvändigt och heller inte önskvärt att Akademien enas om någon syntes. Det väsentliga är att Akademien tar upp de strategiska och säkerhetspolitiskt viktiga frågorna till debatt och att vi känner att synpunkter framförda i Akademien påverkar framtiden för vårt försvar.

Innan jag förklarar denna högtidssammankomst avslutad vill jag framföra ett personligt tack till Akademiens alla ledamöter för förmånen att ha fått vara styresman under tre händelserika år och ett alldeles särskilt tack till Akademiens sekreterare Lars Andersson och hans stab för ett mycket givande samarbete och allt det Du och Dina medarbetare gjort under dessa tre år. I detta sammanhang kan jag inte låta bli att nämna IT-satsningarna. Akademien uttrycker sin största uppskattning och tacksamhet för ert arbete.

Ers Majestät: Med dessa ord nedlägger jag mitt ämbete som styresman för Kungl Krigsvetenskapsakademien och lyckönskar min efterträdare ledamoten Jörn Beckmann och - som vi sjömän säger - må Din och Akademiens verksamhet följas av fair winds and following seas.